drömmen är ...brun?

Finals närmar sig med stormsteg och jag uppdaterar min bloggstil och börjar använda STORA bokstäver där grammatiken kräver det och där jag anser att det behövs. Antar att jag kan skattas lycklig som har slutprov i endast två ämnen, fotografin tycker jag inte räknas eftersom att jag haft 1 vecka på mig att göra den (vilket inte betyder att den är gjord), amerikansk historia och engelska. Historian är jag inte så orolig över för om jag bara sätter mig ner och repeterar allt vi gjort första terminen så kommer det gå galant. Annat är det med engelskan där slutprovet blir att skriva en kommentar till en dikt - inte lätt när det kräver att man kommer på något hyfsat intelligent och välskrivet efter att man klurat ut vad dikten betyder, och allt detta på 1,5 timme. Mitt engelska-betyg ligger lite risigt till efter att jag slarvade till på senaste provet och tack vare mina, enligt mr Clemmens, usla uppsatser från första kvartalet... Själv anser jag att uppsats nummer två blev orättvist bedömd menmen.

Så just nu bläddrar jag igenom en bibba av storlek XXXXL om terrorism och 9/11 och läser om Osama bin Laden och hans hat mot USA. Intressant, jag ska inte peka finger men kan helt klart säga att USA inte var oskyldiga i allt detta, dock är mycket av hatet mot USA helt baserat på antaganden och lögner.
När jag är klar med denna del blir det till att läsa om slaveri, racism, utställning av människor och andra mindre ljusa punkter i USAs historia.

Hela morgonen gjorde jag det mesta för att slippa sätta mig ner och plugga - tvättade kläder, piffade upp min anslagstavla, städade garderoben och en låda, grävde fram skrivbordet, lekte lite med min myspace-profil, och hann med ett telefonsamtal från Texas och Felicia också innan pluggningen ens började likna något seriöst. Nu har jag tagit en timmes paus från min halvtimmes-pluggning.
Att snacka med Felicia är alltid lika behövligt och det är oh så skönt att kunna klaga av sig. I början rinner alltid klagomålen ur oss båda med bra tryck men mot slutet är det som att vrida ur en disktrasa för att få ut de sista dropparna av irritation. Ibland undrar jag om vi blir matad med tankar och tyckanden från samma databas för vi verkar uppleva våra år som om vi var på samma ställe, nästan läskigt synkroniserade i upplevanden och åsikter. 18e Februari efter en långlånglång flygresa får vi tillfälle att undersöka det mitt ute i Stilla Havet. Jag är enormt peppad inför Hawaii som bara är en månad bort! Kommer lätt bli årets bästa!

Tiden i USA passerade 5 månader för ett litet tag sen, det har både gått fort och långsamt - känns som om jag har varit här i evigheter. Första 3-4 månaderna var över innan jag ens förstått att jag var i USA, månad nummer 5 kom och tiden saktade ner. Ungefär 5 månader kvar i det storastora landet och jag har börjat lessna på rutinen: upp 5.30, åka till skolan 7, skolan börjar 7.35 följt av samma 6 55-minuters lektioner som dagen innan och dagen efter, sluta skolan 2.10, om inga planer efter skolan hem, läxa, mat, träning, sova. Det är verkligen samma sak varje dag och inga chanser till att göra något nytt. Om man inte improviserar lite förstås och skriver upp sig för en pjäs, friidrott, Team Read (hjälpa barn att lära sig läsa, hoppas hoppas att det går vägen!), och lite samhälls-arbete på ett djurhem och ålderdomshem (fortfarande i funderings-stadiet). Sak nummer 2 som jag saknar just nu är självständighet och att behandlas som vuxen - i USA så är jag fortfarande lika mycket barn vid 17 års ålder som jag var vid 12... det är mycket frustrerande.

Kollat mer på amerikanska universitet idag, kollade bland annat in Brown och skickade iväg en intresse-anmälan. Funderat över mina möjligheter att kolla in lite intressanta universitet innan jag åker hem.. hmm.. får se.

Det var allt jag hade och lite mer att skriva just nu och jag lyckades eliminera en timmes pluggtid... Det är bäst att återgå till den feta bibban nu och se om jag kan reparera skadan.

Ta hand om er därhemma!