Hade en superbra kväll med mina underbara amerikaner. Judith kom och hämtade upp mig, Min Jung, Ani, och Saki, runt kvart över 6 och så åkte vi till Richland och Apollo, en grekisk restaurang där vi mötte upp finaste Mina och Karen. Efter ett tag kom Vance, Katie och Lauren och sist kom Kali. Judith som vanligt höll igång samtalet, älskar henne för det. Jag lyckades dock klämma ur mig snitsigaste kommentaren om squinty eyes... bravo Therese. Men alla förstod att jag inte menade det alls så.. phu! Åt fantastisk gott och sen bestämde vi oss för att åka till Columbia Park. Jag och Kali tappade bort oss och kom mycket senare än alla andra. Mötte upp Alexis, Sean, och Josh innan vi rusade vidare till vårt sällskap. Judith hade tagit med sig gitarren och spelade och sjöng och jag sprang runt och tog bilder och kramades. Mot slutet av kvällen var det bara jag, Judith, Ani, och Karen kvar men vi hade mysigt och roligt ändå, tog kort och signerade yearbooks. Som sagt, mycket bra kväll. Perfekt avslut.
Styr kosan hemåt imorgon... waaaah!
måndag 8 juni 2009
Imorgon aker jag hem!
Det kanns hemskt overkligt att jag imorgon kliver pa flygplanet som ska ta mig en bit pa vagen hem till mitt Sverige. Borjar kanna igen mig i Felicia's packnings-stress, jag som tyckte jag hade packat sa bra inser nu att jag far nog lamna bra mycket mer an jag redan har gjort. Vaskvikten borjar komma laskigt nara 50 lbs, vilket ar gransen, och jag har fortfarande nagra penaler att packa ned.
Just nu ar jag pa skolan och laddar over alla min bilder fran foto-lektioner pa en usb-disk, det tar for evigt! Har sagt hejd[ till flertalet larare, hade ett mycket bra samtal med min gamla engelskalarare Mr. Clemmens, foljt av kanelbullar (bakade av basta Akshai) och film i hans klassrum. Knappte kort med alla mina larare och fick Mr. Lupkes att ta kort pa hela foto-klassen. Hade en lang men bra och valbehovd konversation med Mr. Bissell och sen lite andra besok och nu sitter jag har och forsoker fa datan att arbeta snabbare.
Ikvall blir det middag pa grekisk restaurang med nagra komisar och sen ska vi ga ner till floden och bara ta det lugnt. Simplet avslut, precis som jag vill ha det!
Just nu ar jag pa skolan och laddar over alla min bilder fran foto-lektioner pa en usb-disk, det tar for evigt! Har sagt hejd[ till flertalet larare, hade ett mycket bra samtal med min gamla engelskalarare Mr. Clemmens, foljt av kanelbullar (bakade av basta Akshai) och film i hans klassrum. Knappte kort med alla mina larare och fick Mr. Lupkes att ta kort pa hela foto-klassen. Hade en lang men bra och valbehovd konversation med Mr. Bissell och sen lite andra besok och nu sitter jag har och forsoker fa datan att arbeta snabbare.
Ikvall blir det middag pa grekisk restaurang med nagra komisar och sen ska vi ga ner till floden och bara ta det lugnt. Simplet avslut, precis som jag vill ha det!
söndag 7 juni 2009
2 dagar...
Nu är väskorna i princip färdigpackade, bortsett från kläderna som är i tvättmaskinen och de som är kvar i garderoben. Det känns så himla konstigt. Egentligen så känns det inte alls, kanske är det det som känns konstigt?
Igår var det Graduation både i USA och hemma i Sverige och det kändes inte något speciellt att jag inte var på någon av dem. Istället förde jag en kamp mot tiden medan jag frenetiskt markerade mina svar till the SAT Reasoning Test. Det kändes så rätt att vara där, för 1) äntligen fick jag ta konsekvenserna och lära mig lite om det här med beslut, och 2) för att jag faktiskt inte känt mig som en del av the Graduating Class of 2009, jag har känt mig som en del av klasseni sig men har haft svårt att känna något alls för Graduation annat än att den markerar slutet på min tid här.
På kvällen gick jag med Ani till the Senior Party, där det allra första jag gjorde var att sätta mig ner och spela bingo med John Gower "Tower of Power" (fniss!) vilket inte gjorde mig något gott - bingo är inte mitt spel helt enkelt. Mesta delen av kvällen cruisade jag bara runt och pratade med folk och tog lite kort. Vid ett tillfälle, eller det var faktiskt två tillfällen, så drog jag på mig en velcro suit och studsade mig upp för att fastna på väggen! Efter det parkerade jag mig vid spelborden med mina papperspengar, bästa bordet gav 200 dollar varje spel, vare sig du vann eller inte och för blackjack blev det dubbelt upp! :) Vid ett annat fick jag 500 dollar för en triss :) När jag hade knåpat ihop 7000 dollar så köpte jag mig The Office season 2, earbuds till mp3, och en usb-disk. Senare på kvällen kom en hypnotisör och hans show var nog det bästa jag sett i hela mitt liv! Allra bäst var när Cheerleader Captain Brooklyn svassade runt på scen och trodde att hon var Shakira, eller när Tatiyana (efter att ha vaknat upp helt, men tack vare någon slags hypnotisk effekt) hoppade upp och sa "kiss me baby, i'm vaccinated!", eller cam bowers "who's your daddy?" följt av en ljudlig smack på baken. Helt klart värt att stanna uppe till 3 för!
Efter partyt var över drog jag och Kali till henne och försökte oss på att se Rushmore men bestämde snabbt att sova lät mycket bättre, jag hade varit uppe sedan 5 30 och gick och la mig runt 4 30.
På morgonen idag gjorde vi ett nytt försök att se filmen och lyckades, sen skjutsade Kali hem mig och jag förlorade mig i packning. Det tar hemskt lång tid att packa ihop ett år ska jag säga!
2 dagar!
Igår var det Graduation både i USA och hemma i Sverige och det kändes inte något speciellt att jag inte var på någon av dem. Istället förde jag en kamp mot tiden medan jag frenetiskt markerade mina svar till the SAT Reasoning Test. Det kändes så rätt att vara där, för 1) äntligen fick jag ta konsekvenserna och lära mig lite om det här med beslut, och 2) för att jag faktiskt inte känt mig som en del av the Graduating Class of 2009, jag har känt mig som en del av klasseni sig men har haft svårt att känna något alls för Graduation annat än att den markerar slutet på min tid här.
På kvällen gick jag med Ani till the Senior Party, där det allra första jag gjorde var att sätta mig ner och spela bingo med John Gower "Tower of Power" (fniss!) vilket inte gjorde mig något gott - bingo är inte mitt spel helt enkelt. Mesta delen av kvällen cruisade jag bara runt och pratade med folk och tog lite kort. Vid ett tillfälle, eller det var faktiskt två tillfällen, så drog jag på mig en velcro suit och studsade mig upp för att fastna på väggen! Efter det parkerade jag mig vid spelborden med mina papperspengar, bästa bordet gav 200 dollar varje spel, vare sig du vann eller inte och för blackjack blev det dubbelt upp! :) Vid ett annat fick jag 500 dollar för en triss :) När jag hade knåpat ihop 7000 dollar så köpte jag mig The Office season 2, earbuds till mp3, och en usb-disk. Senare på kvällen kom en hypnotisör och hans show var nog det bästa jag sett i hela mitt liv! Allra bäst var när Cheerleader Captain Brooklyn svassade runt på scen och trodde att hon var Shakira, eller när Tatiyana (efter att ha vaknat upp helt, men tack vare någon slags hypnotisk effekt) hoppade upp och sa "kiss me baby, i'm vaccinated!", eller cam bowers "who's your daddy?" följt av en ljudlig smack på baken. Helt klart värt att stanna uppe till 3 för!
Efter partyt var över drog jag och Kali till henne och försökte oss på att se Rushmore men bestämde snabbt att sova lät mycket bättre, jag hade varit uppe sedan 5 30 och gick och la mig runt 4 30.
På morgonen idag gjorde vi ett nytt försök att se filmen och lyckades, sen skjutsade Kali hem mig och jag förlorade mig i packning. Det tar hemskt lång tid att packa ihop ett år ska jag säga!
2 dagar!
fredag 5 juni 2009
4 dagar ...
Igår var det sista skoldagen för oss seniors efter en vecka fylld med repetitioner och slutprov i nästan alla ämnen. På onsdagen kom jag, och i princip resten av klassen, till skolan 6.50 istället för 7.30, för att förhoppningsvis skriva klart engelska-slutprovet innan dagens slut. Många, inklusive mig själv, stannade under 2nd period och efter 2 timmar och 45 minuters frenetiskt skrivande så var jag fortfarande inte klar men var tvungen att gå till 3rd period som är min trigonometri klass. Kom tillbaka till Mr. Bissell under lunchen och efter skolan och avslutade mitt prov 5 minuter innan sluttid. phu! Gårdagens slutprov var inte alls lika utmattande, i trig fick vi andvända vårat statistik projekt under provet och i government hade jag inte pluggat alls eftersom att jag kunde få 0 pts och ändå behålla mitt A, så utan att plugga fick jag 92/110. US history var jag på tok för lat för att plugga till och jag tyckte att jag kunde nog mycket för att klara av det. Så jag breezed through 75 frågor på 15-20 minuter, halva tiden som de två andra seniors tog på sig.. och eftersom jag lyckades pricka in 69 rätta svar så tycker jag att jag kan vara nöjd med det.
Annars var torsdag fyllt med "do you want to sign my yearbook?" och mina geniknölar var i stort behov av gnuggning för att komma på något fyndigare än "it was nice meeting you, have a nice summer" att skriva. Efter att jag lyckades skriva att Kelly var snäll och hade ett hjärta av guld i hans yearbook så fick jag mig en svans denna vecka. Människan följde efter mig överallt onsdag och torsdag. Jag kunde gå och prata med en kompis och jag hade en 2 meter lång skugga i hälarna konstant! Och killen fattade ju aldrig vinken, jag pratade inte med honom och så oerhört uppenbart ignorerade honom men han förstod ingenting. bläää.
Men vi hade donut party och yearbook-signing i min engelskaklass och under period 5 gick jag till Bissells så att Robert kunde signera min yearbook och sen hamnade jag i engelska klassen bredvid för att signera Katies. Efter skolan så blev det mer yearbooks-skrivande och jag åkte hem med betydligt färre tomma sidor än jag hade dagen innan. På kvällen var det senior awards ceremony och mr Lupkes, min fotografi-lärare hade sådär lagomt kryptiskt frågat om jag skulle komma. Så efter att ha sett Katie Krupin, som har gett inspiration till mitt nya motto "What Would Katie Krupin Do?" och när jag behöver lite variation är det "What Would Akshai Baskaran Do?" (Akshai är underbarnet som har engelska med seniors trots att han bara är sophomore och som vann the national science fair! RESPEKT! han är även min idol.), så kallades jag upp på scen och fick ta emot ett pris för "excellence in photography" och jag var den enda av alla seniors som fick pris i fotografi! Priset var ett redigt coolt lejon huvud som jag stolt kommer sätta upp på en hylla när jag kommer hem!
I onsdags var jag inbjuden till pool party för att säga hejdå till Aline som åker tillbaka till Libanon på söndag. Där var även ett fåtal andra utbytesstudenter inklusive mina favoriter Marvin från Tyskland (söt kille!) och Martin från Tahiti (underbar sångröst haha :D). Det var en trevlig kväll och bra som jag är lyckades jag glömma att ge aline den presenten jag hade till henne... aja.
Så idag Fredag är det 4 dagar kvar, det känns så hemskt konstigt. Trots att jag åker hem så jättesnart efter att skolan slutat så är jag ändå glad för jag får som ett riktigt avslut med alla kompisar istället för att det ska rinna ut i sanden. Nu lyckades jag glömma vad jag skulle ha skrivit så uppdaterar kanske senare...
FELICIA! Lycka till på vägen hem, vi ses snart! KRAM :*
Vi har byggarbetare som är här och grejjar och de kom just in genom dörren. Dagen till ära har det en hemskt attraktiv apprentice med sig, det kanske blir en bra dag detta då.. :P
Annars var torsdag fyllt med "do you want to sign my yearbook?" och mina geniknölar var i stort behov av gnuggning för att komma på något fyndigare än "it was nice meeting you, have a nice summer" att skriva. Efter att jag lyckades skriva att Kelly var snäll och hade ett hjärta av guld i hans yearbook så fick jag mig en svans denna vecka. Människan följde efter mig överallt onsdag och torsdag. Jag kunde gå och prata med en kompis och jag hade en 2 meter lång skugga i hälarna konstant! Och killen fattade ju aldrig vinken, jag pratade inte med honom och så oerhört uppenbart ignorerade honom men han förstod ingenting. bläää.
Men vi hade donut party och yearbook-signing i min engelskaklass och under period 5 gick jag till Bissells så att Robert kunde signera min yearbook och sen hamnade jag i engelska klassen bredvid för att signera Katies. Efter skolan så blev det mer yearbooks-skrivande och jag åkte hem med betydligt färre tomma sidor än jag hade dagen innan. På kvällen var det senior awards ceremony och mr Lupkes, min fotografi-lärare hade sådär lagomt kryptiskt frågat om jag skulle komma. Så efter att ha sett Katie Krupin, som har gett inspiration till mitt nya motto "What Would Katie Krupin Do?" och när jag behöver lite variation är det "What Would Akshai Baskaran Do?" (Akshai är underbarnet som har engelska med seniors trots att han bara är sophomore och som vann the national science fair! RESPEKT! han är även min idol.), så kallades jag upp på scen och fick ta emot ett pris för "excellence in photography" och jag var den enda av alla seniors som fick pris i fotografi! Priset var ett redigt coolt lejon huvud som jag stolt kommer sätta upp på en hylla när jag kommer hem!
I onsdags var jag inbjuden till pool party för att säga hejdå till Aline som åker tillbaka till Libanon på söndag. Där var även ett fåtal andra utbytesstudenter inklusive mina favoriter Marvin från Tyskland (söt kille!) och Martin från Tahiti (underbar sångröst haha :D). Det var en trevlig kväll och bra som jag är lyckades jag glömma att ge aline den presenten jag hade till henne... aja.
Så idag Fredag är det 4 dagar kvar, det känns så hemskt konstigt. Trots att jag åker hem så jättesnart efter att skolan slutat så är jag ändå glad för jag får som ett riktigt avslut med alla kompisar istället för att det ska rinna ut i sanden. Nu lyckades jag glömma vad jag skulle ha skrivit så uppdaterar kanske senare...
FELICIA! Lycka till på vägen hem, vi ses snart! KRAM :*
Vi har byggarbetare som är här och grejjar och de kom just in genom dörren. Dagen till ära har det en hemskt attraktiv apprentice med sig, det kanske blir en bra dag detta då.. :P
onsdag 27 maj 2009
13 days and counting.
Idag så hade vi utbytesstudenter bestämt med vår studievägledare att det var dags för en lunch tillsammans där alla tog med sig en maträtt från deras hemland. Ms. Colvin hade bjudit in några lärare, däribland världsbästa Mr. Bissell och Ms. Kangas som tycker att jag ska låna hennes mobiltelefon och ringa hem till Sverige med jämna mellanrum. Efter att mina "chocolate spheres" ("chocolate balls" kändes ju inte särdkilt pc) gjort succé och jag tryckt i mig mumsigt indiskt bröd så begav jag mig till Kangas kontor och ringde Sveriget och Stig för att surra lite och fråga hur stipendie-utdelningen gick. Väl efter period 5 hade börjat lade jag på och strosade till min klass med en lapp från Ms. Kangas om varför jag var sen. Hann precis in för att se Cody's portfolio presentation. Jag är hans mesta inspiration och hjälp och flertalet titlar hade jag, så snäll som jag är, klurat ut åt honom vilket gjorde att jag inte kunde sluta flina under hela presentationen.
Idag var det min hunkiga kompis Roberts födelsedag och jag hade totalmissat. På morgonen när jag skröt om min speciella " delicious swedish chocolate dessert" så frågade Robert om han kunde få, och jag som skulle vara skämtsam sa att det bara var för speciella människor. När han då sa att det var hans födelsedag visste jag inte om han var allvarlig eller inte, jag menar han fick ju mig att tro att han brutit fotleden en gång för att sedan springa iväg (ohaltandes) i jakt på coach Hingston. Sen kände jag mig som världens sämsta kompis resten av dagen men jag frågade Mr Bissell om jag kunde få smyga in på hans lektion period 5 med mina chokladbollar och det gick så bra det. Så innan jag och Cody gick ut för att fota smög jag in i Mr. Bissells klass och till många "aaaww!" gav jag svensk choklad till Robert. Lustiga som chokladbollar ser ut så fick jag övertyga honom om att de faktiskt var goda och Mr. Bissell stödde mig och sa att han redan var medlem i klubben och som jag instruerat honom om tidigare så instruerade han Robert om att äta hela på en gång. 2 tuggor senare nickar Robert och med mun full säger med sincere honesty att de var mycket goda. Efter det ville fler i klassen prova och jag kände mig som världbästa Sverige ambassadören när de alla tryckte in hela chokladbollen på en gång efter uppmuntring från klasskamrater. Gav Robert de 10 chokladbollarna som var kvar och smög ut igen och kände mig så himla snäll. :)
Mötte Travis Sharp (a.k.a. Shrek) på väg till 6th hour och försökte övertyga honom om att en återupplivning av fried ice cream thursday var väl behövd, men han suckade och erkände att det nog var en förlorad tradition. oh well.
Idag var det min hunkiga kompis Roberts födelsedag och jag hade totalmissat. På morgonen när jag skröt om min speciella " delicious swedish chocolate dessert" så frågade Robert om han kunde få, och jag som skulle vara skämtsam sa att det bara var för speciella människor. När han då sa att det var hans födelsedag visste jag inte om han var allvarlig eller inte, jag menar han fick ju mig att tro att han brutit fotleden en gång för att sedan springa iväg (ohaltandes) i jakt på coach Hingston. Sen kände jag mig som världens sämsta kompis resten av dagen men jag frågade Mr Bissell om jag kunde få smyga in på hans lektion period 5 med mina chokladbollar och det gick så bra det. Så innan jag och Cody gick ut för att fota smög jag in i Mr. Bissells klass och till många "aaaww!" gav jag svensk choklad till Robert. Lustiga som chokladbollar ser ut så fick jag övertyga honom om att de faktiskt var goda och Mr. Bissell stödde mig och sa att han redan var medlem i klubben och som jag instruerat honom om tidigare så instruerade han Robert om att äta hela på en gång. 2 tuggor senare nickar Robert och med mun full säger med sincere honesty att de var mycket goda. Efter det ville fler i klassen prova och jag kände mig som världbästa Sverige ambassadören när de alla tryckte in hela chokladbollen på en gång efter uppmuntring från klasskamrater. Gav Robert de 10 chokladbollarna som var kvar och smög ut igen och kände mig så himla snäll. :)
Mötte Travis Sharp (a.k.a. Shrek) på väg till 6th hour och försökte övertyga honom om att en återupplivning av fried ice cream thursday var väl behövd, men han suckade och erkände att det nog var en förlorad tradition. oh well.
lördag 23 maj 2009
tankarna vandrar...
Så nu på sista tiden här har jag haft alldeles för mycket tid att tänka. Jag har tagit mig långa promenader i det gassande solskenet genom fruktodlingarna och till det helt övergivna landskapet på andra sidan "the hills" vi bor vid. Idag tog jag mig även en cykel-tur till Walgreens och WAL-MART på kvällen för lite små ärenden. Det slog mig när jag cyklade längs Kellogg street och sedan West 27th Avenue hur otroligt rätt det kändes. Det var första gången jag verkligen tog mig iväg på egen hand för att gå de ärenden som annars alltid har gjorts med hjälp av värdfamiljen eller vänner. Det fick mig att känna som att nu, efter nästan 10 månader här, så börjar jag faktiskt sätta mig in i att bo här. CostCo, BestBuy, Texaco, Downtown Kennewick, och alla andra begrepp som kändes så främmande i början, känns nu så fruktansvärt rätt.
Ärligt talat så känns det helt fullkomligt brutalt att efter att ha kommit hit utan att ha några som helst rötter som höll mig fast vid denna plats så ska dessa rötter som nu har vuxit sig ganska starka, bara ryckas upp igen för att planteras om någon annanstans. Det är ett begrepp som inte alls är förståeligt.
Nu betyder ju inte detta att jag har börjat ändra mig och inte vill åka hem längre, så är det inte alls. Jag vill ha min tjatiga mamma, min kompis och "plastpappa" sticke-krickan, min översnälla farmor och gosiga mormor. Jag vill ha min syster och jag vill träffa min systerdöttrar och få chansen att vara världens bästa moster. Jag vill ha mina vänner och bekantskaper. Jag vill ha min cykel jag vill snusa på Signe och jag vill reparera vänskapen med Penny. Jag saknar hästarna och jag saknar Östersund och dess kullersten och Wargentin med alla dess trappor. Jag vill ha mitt Sverige och allt det goda och onda det för med sig, för att det är mitt hem. Men samtidigt så vill jag ha allt som jag har här. Jag vill ha min humörsvängade värdmamma och min barnsliga värdpappa, min superstöriga värdbror och min speciella men helt underbara värdsyster. Jag vill kunna höra Shu-lin gnälla över att hon vill in och sen ut, eller tvärtom och över ingenting. Jag vill ha denna läskiga men sjukt mjuka heltäckningsmatta, jag vill ha detta hus även om man kan leta 10 minuter efter någon när telefon ringer efter dem. Jag vill ha Kennewick Highschool och alla underbara lärare och sköna elever. Jag vill forsätta vara "Lion" och "Lionette" och åka till olika snabbmatsställen med kompisar när vi har lunch. Jag vill ha Min Jung som jag i början inte blev klok på men som nu är bland det allra bästa med detta år. Jag vill ha mina kompisar här och lovande vänskaper. Jag vill ha the Red Room, DDR, bio, the Mall. Jag vill ha AYUSA och mina vänner från hela världen och jag vill ha allt det amerikanska. Jag vill ha världsbästa Felicia att klaga av mig med och surra i timmar med för att då och då bli avbrutna och höra henners "southern drawl". Av någon helt superknäpp anledning så vill jag ha Kennewick, öken-Kennewick där det aldrig händer något alls, just därför att det också är mitt hem.
Så kan ni förstå varför jag börjar bli ängslig över att det är 17 dagar kvar här nu, eller eftersom det är efter midnatt så är det ju bara 16. Det känns som att jag måste välja mellan mitt hem och mitt hem när det är så mycket jag vill ha från båda. Det som gör det ännu svårare är att jag vet inte när jag kommer kunna komma tillbaka till detta hem sen igen. Jag har ju ändå alltid vetat att Sverige har bara varit 10 månader bort, sen 6, sen 3, och sen var det 50 dagar och nu är det 17. På tisdag är det 2 veckor.
Det känns så dumt att bara lämna allt jag byggt här borta för att komma hem och fortsätta bygga där. Men som jag sa till Felicia för några veckor sen så kanske det är nyttigt på något stört sätt. Kanske är det nyttigt att behöva lämna det som är en kärt även om man inte vill. Kanske förbereder det en för de gånger då man kommer lämna eller lämnas senare? Kanske lär man sig att ta distans till sig själv och andra ibland och få ett annat perspektiv på saker och ting? Kanske är det ibland rätt sak att göra även om det känns så fruktansvärt fel?
Nu sätter jag krokben för tankarna så det inte springer iväg helt och hållet, vem vet hur långt detta inlägg hade kunnat bli!
Idag och igår och många dagar innan det har det varit helt oerhört superfint väder. Temperaturen har varit runt 85 Fahrenheit, ungefär 31-32 Celsius skulle jag gissa på. Jag strosar mest runt på våran gräsmatta på baksidan, läser lite, solar, spelar badminton med värdmamma. Idag ropade Mardi plötsligt att vi skulle åka ner till Port of Pasco för att se Tall Ships (typ piratskepp) som seglat in där. Massor av folk! Det var en rolig excursion speciellt i det fina vädret. Det blev lunch på Kiko's Tacos och jag tryckte i mig en Quesadilla och massor av nachos. Sen åkte vi till Sacajewa state park för att checka in piratskeppsbattlen men den var så himla långt borta så det gick inte att se. Men Sacajewa helt sjukt fin park och jag solade magen och doppade mig i jättekalla Columbia River och kikade på Snake River som flöt ihop med Columbia just där. När vi gjorde oss redo för att åka hem hörde vi den Amerikanska glassbils-jinglen och jag inhandlade mig en Spiderman-glass (kan säga att urvalet är mycket större hemma i Sverige!)som var mycket mumsig och hade gumballs som ögon. :) Åkte hem och jag latade mig i solskenet tills kvällning då jag bestämde mig för att cykla till Wal-Mart och Walgreens för att framkalla bilder till Scapbook-presenten jag ska ge till Min Jung. Kom hem och läste på baksidan till ljudet av gräshoppor och grodor och när det blev tillräckligt mörkt lade Min Jung och jag oss på gräsmattan och kollade på stjärnorna och pratade. Mycket bra och simpel dag.
Ärligt talat så känns det helt fullkomligt brutalt att efter att ha kommit hit utan att ha några som helst rötter som höll mig fast vid denna plats så ska dessa rötter som nu har vuxit sig ganska starka, bara ryckas upp igen för att planteras om någon annanstans. Det är ett begrepp som inte alls är förståeligt.
Nu betyder ju inte detta att jag har börjat ändra mig och inte vill åka hem längre, så är det inte alls. Jag vill ha min tjatiga mamma, min kompis och "plastpappa" sticke-krickan, min översnälla farmor och gosiga mormor. Jag vill ha min syster och jag vill träffa min systerdöttrar och få chansen att vara världens bästa moster. Jag vill ha mina vänner och bekantskaper. Jag vill ha min cykel jag vill snusa på Signe och jag vill reparera vänskapen med Penny. Jag saknar hästarna och jag saknar Östersund och dess kullersten och Wargentin med alla dess trappor. Jag vill ha mitt Sverige och allt det goda och onda det för med sig, för att det är mitt hem. Men samtidigt så vill jag ha allt som jag har här. Jag vill ha min humörsvängade värdmamma och min barnsliga värdpappa, min superstöriga värdbror och min speciella men helt underbara värdsyster. Jag vill kunna höra Shu-lin gnälla över att hon vill in och sen ut, eller tvärtom och över ingenting. Jag vill ha denna läskiga men sjukt mjuka heltäckningsmatta, jag vill ha detta hus även om man kan leta 10 minuter efter någon när telefon ringer efter dem. Jag vill ha Kennewick Highschool och alla underbara lärare och sköna elever. Jag vill forsätta vara "Lion" och "Lionette" och åka till olika snabbmatsställen med kompisar när vi har lunch. Jag vill ha Min Jung som jag i början inte blev klok på men som nu är bland det allra bästa med detta år. Jag vill ha mina kompisar här och lovande vänskaper. Jag vill ha the Red Room, DDR, bio, the Mall. Jag vill ha AYUSA och mina vänner från hela världen och jag vill ha allt det amerikanska. Jag vill ha världsbästa Felicia att klaga av mig med och surra i timmar med för att då och då bli avbrutna och höra henners "southern drawl". Av någon helt superknäpp anledning så vill jag ha Kennewick, öken-Kennewick där det aldrig händer något alls, just därför att det också är mitt hem.
Så kan ni förstå varför jag börjar bli ängslig över att det är 17 dagar kvar här nu, eller eftersom det är efter midnatt så är det ju bara 16. Det känns som att jag måste välja mellan mitt hem och mitt hem när det är så mycket jag vill ha från båda. Det som gör det ännu svårare är att jag vet inte när jag kommer kunna komma tillbaka till detta hem sen igen. Jag har ju ändå alltid vetat att Sverige har bara varit 10 månader bort, sen 6, sen 3, och sen var det 50 dagar och nu är det 17. På tisdag är det 2 veckor.
Det känns så dumt att bara lämna allt jag byggt här borta för att komma hem och fortsätta bygga där. Men som jag sa till Felicia för några veckor sen så kanske det är nyttigt på något stört sätt. Kanske är det nyttigt att behöva lämna det som är en kärt även om man inte vill. Kanske förbereder det en för de gånger då man kommer lämna eller lämnas senare? Kanske lär man sig att ta distans till sig själv och andra ibland och få ett annat perspektiv på saker och ting? Kanske är det ibland rätt sak att göra även om det känns så fruktansvärt fel?
Nu sätter jag krokben för tankarna så det inte springer iväg helt och hållet, vem vet hur långt detta inlägg hade kunnat bli!
Idag och igår och många dagar innan det har det varit helt oerhört superfint väder. Temperaturen har varit runt 85 Fahrenheit, ungefär 31-32 Celsius skulle jag gissa på. Jag strosar mest runt på våran gräsmatta på baksidan, läser lite, solar, spelar badminton med värdmamma. Idag ropade Mardi plötsligt att vi skulle åka ner till Port of Pasco för att se Tall Ships (typ piratskepp) som seglat in där. Massor av folk! Det var en rolig excursion speciellt i det fina vädret. Det blev lunch på Kiko's Tacos och jag tryckte i mig en Quesadilla och massor av nachos. Sen åkte vi till Sacajewa state park för att checka in piratskeppsbattlen men den var så himla långt borta så det gick inte att se. Men Sacajewa helt sjukt fin park och jag solade magen och doppade mig i jättekalla Columbia River och kikade på Snake River som flöt ihop med Columbia just där. När vi gjorde oss redo för att åka hem hörde vi den Amerikanska glassbils-jinglen och jag inhandlade mig en Spiderman-glass (kan säga att urvalet är mycket större hemma i Sverige!)som var mycket mumsig och hade gumballs som ögon. :) Åkte hem och jag latade mig i solskenet tills kvällning då jag bestämde mig för att cykla till Wal-Mart och Walgreens för att framkalla bilder till Scapbook-presenten jag ska ge till Min Jung. Kom hem och läste på baksidan till ljudet av gräshoppor och grodor och när det blev tillräckligt mörkt lade Min Jung och jag oss på gräsmattan och kollade på stjärnorna och pratade. Mycket bra och simpel dag.
torsdag 14 maj 2009
jaja
Det blir ett Felicia-inlägg idag; en redogörelse av dagens matvanor.
I min första klass hade en hemskt snäll person bakat brownies och bjöd klassen. MUMS! Klass nummer 2 bjussade mr. Quisnell på tortilla-chips. Trig-klass och Miranda hade med sig en kartong med donuts, 1 dollar styck. Mr Meneely var himla schysst och köpte en och delade med mig, sweet! Sen lyckades jag trycka i mig 3 (!) pizza slices under lunchen med kaitlyn och lydia och 7th hour blev det 3 brownies och en himla massa äppelkaka. Och jag undrar varför jag inte tycker jag ser ut som jag ska längre!
6th hour kom den legendariska Ittai Orr (ingen aning om stavningen, men jag har hört Andrew prata om honom en hel del... så därav titeln "legendarisk")till min US history för att prata med Mr. McCartney. Varför finns det inte mer som honom på Kennewick? Intelligent kille med STIL, bor för närvarande i NYC och studerar på Columbia, jag var fascinerad.
Igår var jag och Min Jung ensamma hemma - woohoo! för det händer inte ofta. Vi satt mest och pratade och åt och kollade på "make me a supermodel" innan vi båda släpade oss till sängs. Måndag fyllde Karen år och vi: Judith, Karen, Alley, Min Jung, och Jag chillade på the Red Room till underbara Noah Gundersen och sen halvdana Garage Voice.
Jag har gått och blivit himla bra kompis med mr Bissell min engelskalärare på senaste tiden. Det är extra roligt eftersom jag avskydde honom i början av läsåret. Nu är jag alltid först till hans klass och oftast lämnar jag den sist. Sen är han nog min favorit lunch-kompis också haha sån nörd är jag! Men jag behöver intelligent umgänge.
För övrigt. 26 dagar och nedräkningen fortsätter. Jag är pepp! Jag vill ha min egen tokiga familj och min egen tjatiga mor! Utan värdfamilj hade jag nog kunnat stanna längre, men jag behöver ladda om mina batterier, pheww.
I min första klass hade en hemskt snäll person bakat brownies och bjöd klassen. MUMS! Klass nummer 2 bjussade mr. Quisnell på tortilla-chips. Trig-klass och Miranda hade med sig en kartong med donuts, 1 dollar styck. Mr Meneely var himla schysst och köpte en och delade med mig, sweet! Sen lyckades jag trycka i mig 3 (!) pizza slices under lunchen med kaitlyn och lydia och 7th hour blev det 3 brownies och en himla massa äppelkaka. Och jag undrar varför jag inte tycker jag ser ut som jag ska längre!
6th hour kom den legendariska Ittai Orr (ingen aning om stavningen, men jag har hört Andrew prata om honom en hel del... så därav titeln "legendarisk")till min US history för att prata med Mr. McCartney. Varför finns det inte mer som honom på Kennewick? Intelligent kille med STIL, bor för närvarande i NYC och studerar på Columbia, jag var fascinerad.
Igår var jag och Min Jung ensamma hemma - woohoo! för det händer inte ofta. Vi satt mest och pratade och åt och kollade på "make me a supermodel" innan vi båda släpade oss till sängs. Måndag fyllde Karen år och vi: Judith, Karen, Alley, Min Jung, och Jag chillade på the Red Room till underbara Noah Gundersen och sen halvdana Garage Voice.
Jag har gått och blivit himla bra kompis med mr Bissell min engelskalärare på senaste tiden. Det är extra roligt eftersom jag avskydde honom i början av läsåret. Nu är jag alltid först till hans klass och oftast lämnar jag den sist. Sen är han nog min favorit lunch-kompis också haha sån nörd är jag! Men jag behöver intelligent umgänge.
För övrigt. 26 dagar och nedräkningen fortsätter. Jag är pepp! Jag vill ha min egen tokiga familj och min egen tjatiga mor! Utan värdfamilj hade jag nog kunnat stanna längre, men jag behöver ladda om mina batterier, pheww.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
