tankarna vandrar...

Så nu på sista tiden här har jag haft alldeles för mycket tid att tänka. Jag har tagit mig långa promenader i det gassande solskenet genom fruktodlingarna och till det helt övergivna landskapet på andra sidan "the hills" vi bor vid. Idag tog jag mig även en cykel-tur till Walgreens och WAL-MART på kvällen för lite små ärenden. Det slog mig när jag cyklade längs Kellogg street och sedan West 27th Avenue hur otroligt rätt det kändes. Det var första gången jag verkligen tog mig iväg på egen hand för att gå de ärenden som annars alltid har gjorts med hjälp av värdfamiljen eller vänner. Det fick mig att känna som att nu, efter nästan 10 månader här, så börjar jag faktiskt sätta mig in i att bo här. CostCo, BestBuy, Texaco, Downtown Kennewick, och alla andra begrepp som kändes så främmande i början, känns nu så fruktansvärt rätt.
Ärligt talat så känns det helt fullkomligt brutalt att efter att ha kommit hit utan att ha några som helst rötter som höll mig fast vid denna plats så ska dessa rötter som nu har vuxit sig ganska starka, bara ryckas upp igen för att planteras om någon annanstans. Det är ett begrepp som inte alls är förståeligt.
Nu betyder ju inte detta att jag har börjat ändra mig och inte vill åka hem längre, så är det inte alls. Jag vill ha min tjatiga mamma, min kompis och "plastpappa" sticke-krickan, min översnälla farmor och gosiga mormor. Jag vill ha min syster och jag vill träffa min systerdöttrar och få chansen att vara världens bästa moster. Jag vill ha mina vänner och bekantskaper. Jag vill ha min cykel jag vill snusa på Signe och jag vill reparera vänskapen med Penny. Jag saknar hästarna och jag saknar Östersund och dess kullersten och Wargentin med alla dess trappor. Jag vill ha mitt Sverige och allt det goda och onda det för med sig, för att det är mitt hem. Men samtidigt så vill jag ha allt som jag har här. Jag vill ha min humörsvängade värdmamma och min barnsliga värdpappa, min superstöriga värdbror och min speciella men helt underbara värdsyster. Jag vill kunna höra Shu-lin gnälla över att hon vill in och sen ut, eller tvärtom och över ingenting. Jag vill ha denna läskiga men sjukt mjuka heltäckningsmatta, jag vill ha detta hus även om man kan leta 10 minuter efter någon när telefon ringer efter dem. Jag vill ha Kennewick Highschool och alla underbara lärare och sköna elever. Jag vill forsätta vara "Lion" och "Lionette" och åka till olika snabbmatsställen med kompisar när vi har lunch. Jag vill ha Min Jung som jag i början inte blev klok på men som nu är bland det allra bästa med detta år. Jag vill ha mina kompisar här och lovande vänskaper. Jag vill ha the Red Room, DDR, bio, the Mall. Jag vill ha AYUSA och mina vänner från hela världen och jag vill ha allt det amerikanska. Jag vill ha världsbästa Felicia att klaga av mig med och surra i timmar med för att då och då bli avbrutna och höra henners "southern drawl". Av någon helt superknäpp anledning så vill jag ha Kennewick, öken-Kennewick där det aldrig händer något alls, just därför att det också är mitt hem.
Så kan ni förstå varför jag börjar bli ängslig över att det är 17 dagar kvar här nu, eller eftersom det är efter midnatt så är det ju bara 16. Det känns som att jag måste välja mellan mitt hem och mitt hem när det är så mycket jag vill ha från båda. Det som gör det ännu svårare är att jag vet inte när jag kommer kunna komma tillbaka till detta hem sen igen. Jag har ju ändå alltid vetat att Sverige har bara varit 10 månader bort, sen 6, sen 3, och sen var det 50 dagar och nu är det 17. På tisdag är det 2 veckor.
Det känns så dumt att bara lämna allt jag byggt här borta för att komma hem och fortsätta bygga där. Men som jag sa till Felicia för några veckor sen så kanske det är nyttigt på något stört sätt. Kanske är det nyttigt att behöva lämna det som är en kärt även om man inte vill. Kanske förbereder det en för de gånger då man kommer lämna eller lämnas senare? Kanske lär man sig att ta distans till sig själv och andra ibland och få ett annat perspektiv på saker och ting? Kanske är det ibland rätt sak att göra även om det känns så fruktansvärt fel?

Nu sätter jag krokben för tankarna så det inte springer iväg helt och hållet, vem vet hur långt detta inlägg hade kunnat bli!
Idag och igår och många dagar innan det har det varit helt oerhört superfint väder. Temperaturen har varit runt 85 Fahrenheit, ungefär 31-32 Celsius skulle jag gissa på. Jag strosar mest runt på våran gräsmatta på baksidan, läser lite, solar, spelar badminton med värdmamma. Idag ropade Mardi plötsligt att vi skulle åka ner till Port of Pasco för att se Tall Ships (typ piratskepp) som seglat in där. Massor av folk! Det var en rolig excursion speciellt i det fina vädret. Det blev lunch på Kiko's Tacos och jag tryckte i mig en Quesadilla och massor av nachos. Sen åkte vi till Sacajewa state park för att checka in piratskeppsbattlen men den var så himla långt borta så det gick inte att se. Men Sacajewa helt sjukt fin park och jag solade magen och doppade mig i jättekalla Columbia River och kikade på Snake River som flöt ihop med Columbia just där. När vi gjorde oss redo för att åka hem hörde vi den Amerikanska glassbils-jinglen och jag inhandlade mig en Spiderman-glass (kan säga att urvalet är mycket större hemma i Sverige!)som var mycket mumsig och hade gumballs som ögon. :) Åkte hem och jag latade mig i solskenet tills kvällning då jag bestämde mig för att cykla till Wal-Mart och Walgreens för att framkalla bilder till Scapbook-presenten jag ska ge till Min Jung. Kom hem och läste på baksidan till ljudet av gräshoppor och grodor och när det blev tillräckligt mörkt lade Min Jung och jag oss på gräsmattan och kollade på stjärnorna och pratade. Mycket bra och simpel dag.